Life is Strange

Life is Strange är ett episodiskt äventyrsspel från Dontnod där berättelsen står i centrum och där en ovanlig förmåga, att spola tillbaka tiden, påverkar både problemlösning och relationer. Du följer den introverta fotostudenten Max, som plötsligt upptäcker att hon kan göra om ögonblick och därmed försöka styra händelser mot ett bättre slut, utan att veta vilka följder varje korrigering får.

Det passar dig som vill ha ett berättelsedrivet spel med karaktärsfokus, val som känns och teman som ibland är tunga, snarare än ett spel som bygger på action.

En stark start och en personlig berättelse

Premissen får snabbt fäste när Max förmåga dyker upp i exakt rätt, eller fel, ögonblick och gör att hon kan stoppa ett katastrofalt skeende som rör en gammal vän. Det blir motorn i en historia som ofta känns nära och mänsklig, även när den drar åt det surrealistiska hållet.

Berättelsen tar också upp ämnen som droger, våld i hemmet och våldtäkt vid dejt. Med så många spår hade det varit lätt att de bara passerar förbi, men här upplevs de i stället som genomtänkta och hanterade med omsorg. Resultatet blir att spelet vågar vara obekvämt utan att kännas slarvigt.

Tonårsliv som går att relatera till

En tydlig styrka är hur spelet bygger sin rollista. Du möter ungdomar som kan vara lätta att tycka om och andra som medvetet skaver, och den blandningen gör skolmiljön mer trovärdig. Röstinsatserna hjälper till att ge replikerna tyngd, och den uttrycksfulla bildstilen gör att känslor och stämningar kommer fram även i små scener.

Max själv blir en stabil förankring genom sin löpande inre kommentar till det som händer. Den berättarrösten känns naturlig och bidrar till att även märkliga situationer landar som något du kan ta på allvar.

Att spola tillbaka tiden, frihet med en hake

Tidsmekaniken är spelets stora idé, och den används på två tydliga sätt. Dels för att ta dig igenom situationer som kräver att du provar dig fram, dels i samtal där du kan testa olika repliker och se hur människor reagerar. Det gör dialogerna mer dynamiska än i många andra äventyr, eftersom du faktiskt kan undersöka följderna innan du bestämmer dig.

Samtidigt är spelet noga med att inte servera enkla facit. Valen känns sällan som “rätt” eller “fel”, och du kan till och med tveka kring hur du borde bemöta någon som själv beter sig illa. När du väl låser in ett beslut följer det sedan med resten av berättelsen, vilket ger valen en tydlig nerv även om du fått chans att prova dig fram.

Pussel som ibland arbetar emot berättelsen

När Life is Strange fungerar som bäst är mekaniken ett stöd för dramat. Men i vissa sekvenser blir det tydligt att spelet också brottas med ett klassiskt äventyrsproblem: logiken kan vara svår att läsa. Du förstår inte alltid vad som förväntas vid första försöket, vilket gör att du spolar tillbaka och testar om och om igen, trots ledtrådar i miljön.

Den här upprepningen kan bli tröttande. En idé som först känns rolig och lite kaxig kan tappa sin charm när du fastnar i att göra samma område flera gånger bara för att hitta exakt den åtgärd som för handlingen vidare. I de stunderna känns pusslandet mer som friktion än som meningsfullt spel.

Episoder som känns egna, med en röd tråd som drar vidare

Upplägget i kapitel gör att varje del kan fokusera på ett eget tema och ändå kännas som en helhet, samtidigt som den större berättelsen fortsätter att bygga spänning. Kombinationen av avslut och fortsättning gör att du gärna vill se nästa bit, inte för att få fler mekaniker, utan för att du bryr dig om vart Max och hennes omgivning är på väg.

Life is Strange är därför som mest övertygande när du låter dig svepas med av karaktärerna, stämningen och de moraliskt svåra avvägningarna, även om du ibland får stå ut med att vägen framåt inte alltid är lika elegant som berättelsen runt den.